Jag översatte filmen till svenska. Jo. Filmmakaren Edvīns Šnore blev antagligen lite undrande och bad två andra kontrollera hur bra svenskan slutligen blev. Det tar jag som credit. Jag talade väl för bra lettiska, tyckte han väl. :-)
Edvīns Šnore samlade i tio år på material. Han filmade i två år.
Tanken att översätta filmen började med att jag såg någon trailer. Sedan någon mer. Och sedan märkte jag att filmen innehöll arkivmaterial jag aldrig tidigare sett. Upplägget var också tydligt och annorlunda. Och jag har sett det mesta. Jag är uppvuxen med minnena från 2:a Världskriget i ena örat och minnena från 1:a Världskriget i det andra. De gamla lettiska soldaterna berättade för mig. Farfar min var barn under 1:a Världskriget och deltog i 2:a. Sedan läste vi hemma för varandra ur Alexander Solsjenitsyn. I princip kan man säga, att nästan alla från forna Sovjetunionen bär med sig sin historia som ett trauma. Ett trauma som måste bearbetas.
Jag började resa till Lettland under kommunisttiden. 1981. Mina vänner i Lettland blev kyrkans folk, de som suttit i Sibirien, de som gjorde motstånd mot KGB. Jag ägnade mig åt att smuggla Biblar till Lettland. Jag var mycket försiktig och var tyst med min åsikt om förtrycket. För då kunde man få se in bakom kulissen. Därav min fallenhet för Edvīna Šnores film. Han hade metodiskt synat förtrycksapparaten.
När jag såg snuttar från filmen, mailade jag Edvins och sade att jag till mycket ringa pris ville översätta filmen. Bara den blev till. Jovisst gick det för sig. Han skickade mig en kopia.
När jag kom igång med översättningen, ringde jag honom. Jag frågade hur han kommit på idén till filmen. Och han svarade, att han genom mormor sin visste om allt sådant här sedan barnsben och intresse hela tiden funnits. Jag frågade om han fått vara i fred för FSB (Rysslands underrättelsetjänst), Putin-jugend och liknande organisationer, som tycker sig behöva säga emot och försvara Stalins agerande. Inga problem som helst hade han haft. Annat än då Putin lojala skränade utanför Lettlands ambassad i Moskva och brände docka föreställande Edvins.
Då Lettland inte är stort, sammanförde jag Edvins med en av mina vänner. Före detta dissidenten Jānis Rožkalns. De fann också varandra. Kanske gör de tillsammans fler filmer, med liknande innehåll.
När man översätter en sådan här film, full av vidrigheter, underlättar man det för sig om man gör sig lite avtrubbad. Men inte för mycket. Titta med ena ögat, så att säga.
Och...jag tror verkligen livet har en andlig dimension. Att det finns en värld som inte syns. För...när jag kom till ett ställe i filmen, där en våldsverkare vid namn Jānis Dzintars visade sig, mådde min hustru plötsligt rysligt illa i rummet bredvid. Dzintars var känd för att plåga just kvinnor. Det varade inte länge för hustrun min utan gick ju över. Men hon visste inte att jag översatte sådant avsnitt just då. Jag bara märkte det i förbigående. Morgonen efter att jag översatt klart, vaknade
jag med en underbar dröm. Jag hade fångat ett vidrigt nystan. Som en handboll stor. Sladdrig och blodig. Den tog jag och slängde ned i ett brunnshål i gatan. Jag vaknade med en känsla av lättnad. Varifrån kommer alla underbara drömmar ifrån?
Och…ja…denna del av världshistorian får inte gå in i glömskan. Det är inte straffvärdet jag tänker på, när jag tänker på alla dem som fortfarande finns i livet och som var direkt skyldiga till morden kommunisterna utförde. Man lär av att se. Lär för att undvika upprepning.
Min insats är ringa i samband med filmen. Edvīns Šnores desto större.
Västerås den 21 juli 2009.
Jānis Vikmanis
www.lettiska.se