Svensk - Lettiska Föreningen

Svensk-lettiska föreningen – en översikt
Svensk-Lettiska föreningen leder sitt ursprung till den 17 april 1925. Denna dag samlades ett antal personer för att bilda en förening med uppgift att främja de svensk–lettiska förbindelserna, framförallt på det kulturella och ekonomiska området. Sammankallande var Lettlands dåvarande chargé d’affairs i Stockholm, K. Ducmanis och generalkonsul H Duhs.
Närmare dokumentation rörande denna första förening finns samlad i en jubileumsskrift: ”Svensk–Lettiska föreningen i Stockholm 1925–1935”.  Läser man den gamla föreningsårsboken från 1930-talet ser man att uppgifterna var en mångfald, men en viktig uppgift stod på föreningens lista varje år, och det var att ordna firande av Lettlands nationaldag den 18 november med pompa och ståt.
Föreningens verksamhet upphörde i samband med Sovjetunionens ockupation av Lettland 1940.

Föreningen återuppstår
Mot slutet av 1980–talet visade de baltiska folken bland annat genom massdemonstrationer sitt alltmer stegrade missnöje med sin politiska tillhörighet. Sovjetunionen demonstrerade å sin sida i Vilnius och Riga sin militärmakt och sin ovilja att tillåta några förändringar.
I Stockholm uppstod då tanken att bilda ett forum för stöd åt de baltiska folken. Initiativ till en ny svensk–lettisk förening togs då av Georgs Thars tillsammans med Svenska författarföreningens dåvarande ordförande Benkt–Erik Hedin och Sture Gustafson, Utbildningsradion.
Under det dramatiska vinterhalvåret 1990–1991 tog planerna fastare form. Man genomförde ett protokollfört möte i Författarföreningens hus den 27 november 1990 och möten med en särskild arbetsgrupp den 8 och den 14 februari 1991. Vid det senare tillfället berättade en representant för Förbundet Lettland–Sverige i Riga om förbundets verksamhet. Härvid enades man om att markera sambandet med den gamla föreningen genom att den nya skulle bildas den 17 april; samma datum som den gamla bildades år 1925. Dessutom använde man redan vid styrelsesammanträde den 12 juni 1991 beteckningen ”Svensk-Lettiska föreningen”.
Arbetsgruppen inbjöd intresserade till en storslagen konsert i Immanuelskyrkan den 17 april 1991 under medverkan av operasångerskan Karmene Radovska och organisten Gatis Stepins från Riga. Efter konsertens slut samlades ett möte för att formellt återupprätta den Svensk–Lettiska föreningen.Mötet leddes av Benkt–Erik Hedin, som också valdes till ordförande. Man antog enhälligt föreslagna stadgar, valde styrelse och fastställde årsavgift.Den valda styrelsen utgjordes av:
                      Benkt–Erik Hedin               Ordförande
                      Peteris Kancans                Sekreterare
                      Maija Grinbergs                  Kassör
                      Krister Örnfjäder                 Ledamot
Föreningens syfte angavs i stadgarna:
Föreningen skall genom information och opinionsbildning stödja Lettlands oberoende och demokrati, främja goda kontakter mellan Sverige och Lettland samt verka för ökad kunskap om och förståelse för Lettland i Sverige.
Föreningen 1991 – 2003

Medlemmar
Antalet medlemmar har genom åren varit förhållandevis lågt. Redan i protokoll 1991-09-05 uttalade styrelsen att man bland annat skulle vända sig till exilletter samt företag som vill etablera företag i Baltikum, personer inom kulturlivet och kyrkorna.
Den följande snabba utvecklingen ledde till att kontakter med Lettland kunde etableras direkt och enkelt. Exilletter fick kontakter med sina anhöriga, företag såg ingen anledning att utnyttja vår förening, kulturella kontakter av olika slag etablerades. Kommuner och församlingar fann sina kanaler. Antalet medlemmar var 1992 46 stycken och har sedan varit ganska konstant runt 60 – 90 enskilda och 4–5 företag/kommuner.
Våra medlemmar har olika bakgrund. En del har lettiska rötter och har utgjort en drivande kraft och medverkat till allmänna kontakter för skilda ändamål. Många av medlemmarna har tidigt också engagerat sig för hjälpverksamhet i andra sammanslutningar (Baltikumhjälpen, Livslust m fl) och funnit att vår förening ger utökade stimulerande kontakter. Några har mera slumpmässigt fått kontakt med någon lettisk grupp och har inom föreningen funnit vägar att vidga sina perspektiv. Här kan nämnas VM-travarna och de båda slottsfogdarna på Gripsholm. Å andra sidan har kanske grupper av kulturellt verksamma personer från tiden på Författarförbundet 1990-91 funnit att det blivit möjligt med andra typer av kontakter.
Föreningen kallade år 2000 Margit Rapp, Falun, till sin hedersmedlem.

Stadga
Föreningens stadga, som antogs 1991, har anpassats till det nya politiska läget, men är i övrigt oförändrad.

Styrelsen
Som ordförande efterträddes Benkt-­Erik Hedin år 1992 av Göran Stenfelt, som genom sin verksamhet i KFUM kunde utnyttja resor i tjänsten för föreningens bästa, Han kvarstod till våren 1995, då han inom KFUM fått vidgade och geografiskt nya uppgifter. Han efterträddes av John Crafoord, som sökt sig till föreningen via Gripsholms slottskontakt med Jaunpils. Från 1991 finns Maija Grinbergs som styrelsemedlem och från 1995 invaldes Rune Bengtsson. Rune hade redan tidigare deltagit i styrelsemöten och tog på sig att bli redaktör för medlemsbladet, som kom ut med sitt första nummer 1995. John Crafoord avgick av åldersskäl vid årsmötet 2001 och efterträddes av Torgny Wiktorsson, som dessförinnan varit vice ordförande. Torgny har familjeanknytning till Lettland. Genom sitt arbete inom TCO med frågor rörande bl a Lettland har han särskilda möjligheter att hämta hem intryck och få kontakter.
Föreningens allmänna inriktning
Under de gångna åren har det varit nödvändigt och möjligt att anpassa föreningens inriktning efter utvecklingen i Lettland och Sverige.
Beträffande informationsöverföring inses lätt att Lettlands ambassad i Stockholm och Sveriges i Riga haft huvudansvaret efter självständigheten. Styrelsen har därför ansett det viktigt att verka i nära samverkan med Lettlands ambassad samt också ha goda kontakter med vår ambassad i Riga. Vi har efterhand fått allt närmare kontakt med härvarande ambassad rörande både kulturella och politiska frågor. Man kan nämna att styrelsen under en följd av år fick hålla sammanträden i ambassadens lokaler samt att ambassaden förmedlade till oss lettiska UD:s informationsblad Current Latvia. Styrelsen har i grupp besökt ambassaden i Riga vid flera tillfällen.
Eftersom föreningen i informationsverksamhet m m kan göra insatser gentemot myndigheter, som ambassader måste avstå ifrån, har föreningen under åren tagit många kontakter med svenska myndigheter, inte sällan knutna till humanitärt bistånd.
Föreningen har ”kommit upp på ambassadens lista”. Vi inbjöds till invigningen av de nya lokalerna och vår ordförande med maka inbjöds till ambassadörens galamiddag vid statsbesöket 1995.
Föreningen har uppmärksammats alltmer av svenska myndigheter och var inbjuden att delta då Hässelby slott gavs status som ”Baltiskt Kulturcentrum”.

Humanitärt bistånd
Vid diskussioner inom styrelsen har vi konstaterat att vi kommit i kontakt med en imponerande rad av föreningar som frivilligt gjort enastående insatser för de baltiska folken och däribland också Lettland. Styrelsen har dragit den slutsatsen att föreningen inte haft anledning att i egen regi konkurrera med dessa.  Kanske kan föreningen göra största nytta genom att verka mot svenska myndigheter och på olika sätt underlätta för dem som aktivt samlar material eller pengar.
Här är inte platsen att räkna upp alla dessa beundransvärda organisationer och enskilda. Man slås av hur många de är och vilket uppoffrande arbete som görs. I styrelsen fattade vi det kanske kloka beslutet att inte försöka samordna denna spontana verksamhet.

Transporter av bistånd
Under huvuddelen av 1990-talet var behovet av humanitär hjälp nästan obegränsat. Allt behövdes; från kläder till skolutrustning och materiel för sjukvård. Gemensamt för alla var problemet med transporter. Under huvuddelen av perioden fanns reguljär färjtrafik till Lettland bara sporadiskt. Ofta måste transporter gå via Estland eller Litauen – med längre tider, längre väg samt fler gränspasseringar – allt blev dyrare.
Ett gemensamt problem var alltså att finna åkare och bekosta de omfattande transporterna. Föreningen gjorde från sina första år upprepade försök att få myndigheternas stöd för detta stora problem. Kanske den förståelse vi mött sammanfattas väl i svaret från en företrädare för Sida: ”Har dom samlat in grejor kan dom väl samla in pengar för transporter också.”
År 1996 kulminerade ansträngningarna. De lettiska myndigheterna utfärdade nya, detaljerade och ganska restriktiva bestämmelser för begreppet humanitärt bistånd. Föreningen fann att dessa bestämmelser länge förblev okända inom UD (inklusive ambassaden i Riga) och att inga ansträngningar gjordes av UD att översätta och bekantgöra dessa. Vi organiserade därför översättning till svenska och distribution av bestämmelser, materiallistor och fraktsedlar till ”lettlandsvänner”. (Skrivelser 1996-05-05 och 06-18.) Samtidigt summerade styrelsen läget och vädjade till UD att Sida borde åläggas:
 ”att verka för samordnade och statligt betalda transporter av ideellt insamlad humanitär hjälp”.
Intet resultat.
Föreningen fick dock kontakt med ett av Flottans fartyg: Sleipner, som ekonomiskt gynnsamt skulle kunna stå till förfogande för vissa transporter. Styrelsen kunde erbjuda vissa frivilliga organisationer en sådan transport Nyköping – Liepaja i början av juli 1996, men det var allt.
Under 1997 mildrades de lettiska bestämmelserna och samtidigt öppnades en färjförbindelse Stockholm – Riga. 2000-03-17 skrev föreningen tillsammans med Baltikumhjälpen åter till Sida angående transporthjälp mm. Utan resultat.
Det kan nämnas att den danska ”Foreningen Danmark-Letland” berättat för oss att Udenrigsministeriet aldrig avvisat begärd och välmotiverad framställning om hjälp till transporter av humanitärt bistånd.

Vänortsproblemet
Föreningen insåg tidigt fördelarna med vänortskontakter. År 1992 togs flera initiativ. Hösten 1996 lyckades föreningen få veta att en konferens rörande vänortssamarbete ordnades i Riga 4–5 oktober och utverkade tillstånd att delta. Ett bestående intryck blev att man ägnar stor uppmärksamhet åt framgångsrika kontakter men förbiser alla de kommuner i Lettland som inte har vänorter. Särskilt vid denna konferens utmålades de ekonomiska bidrag från bl.a. EU som kunde ges till gemensamma projekt. Efter detta gjorde styrelsen stora ansträngningar för att kartlägga vilka lettiska kommuner som inte hade vänortskontakt i Sverige. Föga överraskande visade det sig att de avlägsnaste (och därmed ofta fattigaste) letterna stod och står utan svenska partners. Våra uppvaktningar till vissa kommuner samt kommunförbunden i Stockholm och Riga gav föga resultat.
Förståelsen hos myndigheter var mycket begränsat. Kommunerna i Sverige har hänvisat till dålig ekonomi och sett onödigt stora risker. Stora orättvisor har under tio år uppstått och ökat. Inför Lettlands inträde i EU torde läget ändras. Hur kan styrelsen inte överblicka.

Insamlingsverksamhet
Trots grundtanken att föreningen inte själv skulle göra insamlingar kom ett par insamlingar att ske.
Efter kontakter med Lettlands Röda kors (LRK) konkretiserades för styrelsen hjälpbehovet främst i Rigas slum och i Lettgallen. Detta resulterade dels i en tidningsartikel och dels i en rundresa som ordföranden fick göra i LRKs regi 1997. Denna publicitet utmynnade i att föreningen sedan dess fått motta penninggåvor, framförallt från HM Konungen (1997–2003 summa 475 000 SEK). Dessa medel har i första hand förts över till LRK soppköksverksamhet samt för vissa punktinsatser.
Överläggning med LRK inspirerade också till en insamling av skor för lettiska skolbarn. Den pågick 1997–98 och resulterade i mer än 2000 par, men den upphörde dels på grund av administrationsproblem och transportkostnader, dels genom att utvecklingen i Lettland gjort att materiellt bistånd alltmer ansågs konkurrera med inhemsk verksamhet.

Samverkan
Styrelsen har gång på gång diskuterat samverkan med likartade sammanslutningar. Vid ett par tillfällen har vi agerat tillsammans med systerföreningarna för Estland och Litauen. Vi har varit representerade vid några regionala konferenser; främst det som regionen Västra Götaland ordnat i Borås. Vi har haft vissa intressanta kontakter med  Foreningen Danmark-Letland och Kulturlaget Norge-Latvija, och och byter medlemsblad med dem.

Kontaktresor
Styrelsen har från början fått goda kontakter med Förbundet Lettland – Sverige och ömsesidiga besök görs så fort tillfälle finns. Styrelsen har i grupp gjort följande studieresor:
April 1995 (myndigheter mm i Riga, samt Jaunpils i Kurland)
September 1999 ( FN o EU mm i Riga, Livland (Valmiera, Blome) och Lettgallen (Andrupene))
September 2002 (Kurland: Kuldiga, Liepaja, Kolka)

Informationsverksamhet
Föreningen har sedan 2002 en hemsida med allsidig information om föreningen och om Lettland.
Föredrag samt filmer från Lettland har varit på programmet för höstmöten och årsmöten. Föreningen har åtskilliga gånger medverkat i olika former vid konserter, konsturställningar mm i Stockholm och därvid kunnat lämna information om föreningen.

Medlemsblad
Frågan om ett medlemsblad var uppe redan 1993 men först i och med att Rune Bengtsson blev medlem och redaktör kom vi igång 1995.

Logotype
Föreningens gamla logotype med de båda fullständiga riksvapnen har ersatts med en stilrenare – samma som Förbundet Lettland – Sverige använder. Anskaffning av pins sker nu i samråd.

Julklappar
Under senare år har föreningens medlemmar fått en enkel julgåva som markerar samhörighet och information.

Ekonomi
Föreningens ekonomi är baserad på medlemsavgifterna, vilket inte ger några överskott. Vid styrelsens resor i Lettland och vid deltagande i arrangemang i Sverige och Lettland har vår kassa kunnat bidra endast i mycket begränsad omfattning.

John Crafoord